Finna lilla morfar

Jadu morfar.
Idag skulle du ha fyllt 80 år. Idag skulle jag ha suttit i ditt kök och ätit wienerbröd. Istället sitter jag på din vackra gravplats och har precis lagt en bukett blommor till dig, för det är ju trots allt din födelsedag.
Du var en av mina bästa vänner och en person jag älskade så otroligt mycket. En förebild. Någon jag såg upp till. Men du försvann ur mitt liv.

För nio månader sedan stod vi där vi din kista för att ta ett sista förväl. Solen strålade och vi grät. Jösses vad vi grät.
Det var precis som om vi trott att denna dagen aldrig skulle komma. Som om du skulle vara med oss för evigt.

Jag stod där och la min röda ros på kistans lock och inte ens då kunde jag inse att jag aldrig mer skulle få höra din röst, höra ditt underbara skratt eller när du såg mig alltid utbrast "Nämen är det du Fanny, och se så stor du blivit".
Den där rosen räckte inte. Inte på långa vägar.

Det gick inte att ta förväl av en person som varit en så stor del av mitt liv, och av någon som kunde vara där för evigt kändes det som. Men så var det inte längre. Det hade förändrats.
I stunden som jag stod där kunde jag inte ta ett förväl eller säga att vi sa hejdå, utan mer ett "på återseende".

Morfar var inte en man som trodde på en högre makt utan en ganska praktisk person så med återseende så menar jag inte att vi ses i en annan dimension, en värld bortom den vi lever i nu, utan mer ett på-åter-seende. En blick bakåt, åter på de timmar och dagar vi fått uppleva i olika former.

Alla minnen snurrar i huvudet. Under hela min uppväxt har jag varit morfars tös. Så mycket vi gjort tillsammans.
Minns en gång då jag sov över och jag fick äran att bestämma kvällsmaten och jag ville bestämt ha köttfärssås. Sagt och gjort så traskade vi till affären för att handla det vi behövde. Väl bland hyllorna stod jag länge och funderade på vad jag ville ha i. Jag plockade burk efter burk med konserver och mofar gjorde inget annat än nickade menande som han alltid gjorde. Vi lagade vår köttfärssås som innehöll både ärtor, morötter och en burk med coctailfrukter. ( vad tänkte jag där egentligen haha?) Snäll som han var lät han mig bestämma och gjorde inte en min utan åt snällt det jag hade lagat till. Efter maten tittade han på mig och återigen nickade han menande och sa " Du kommer gå långt i ditt liv. För att ta sig någonstans här i världen behövs det att man vet vad man vill och står på sig inför sina val. Och det är precis vad du gör och alltid har gjort."

Eller den gången vi åkte till gränna för att köpa polkagrisar och det slutade med att vi kom hem massor polkagris som jag dessutom själv hade fått prova på att göra. Det jag lyckades frambringa såg ut som något en 3-åring gjort på dagis men hans skratt ekar fortfarande när han kramade om mig och sa att det spelade ingen roll vad jag hade gjort utan att han var så otroligt stolt över att ha just mig som sitt barnbarn.
Bara han kunde frambringa den underbara känslan av att veta att det jag gjorde var tillräckligt.

Kunde jag backa tiden så skulle det inte vara för att ändra något, utan mer för ett återseende, en chans att lukta på sommarminnen av fika, bananerna som alltid fanns i skafferiet, doften i det gamla huset, middagar på finservisen i salongen och äta rökt ål på knäckemacka.

Jag är säker på att vi alla har oändligt många lösrykta minnen ur alla dessa år vi fått tillsamans. Men det underliga är att även om vi alla anser oss vara förnuftiga människor, och förstår att stunden kommer, så blir man ändå helt förvånad och oförberedd när det händer.
Livet är bräckligt och man ska komma ihåg att leva livet, du ska leva ditt eget liv. Precis som jag vet att han själv ville och sa.

Kära morfar.
Jag är så tacksam för att du orkade stanna kvar, att du aldrig stannade upp eller gav upp med det du gjorde och det du trodde på.
Så evinnerligt tacksam för de sista stunder vi fick tillsammans och hur glad du alltid var.
Men nu är det din tid att få vila och jag tror att du är ganska nöjd med det liv vi fått och byggt tillsammans och även om du på ett vis går ur tiden så går du också vidare med tiden, med oss alla.

Precis som du alltid sa – ta chansen och lev livet.
Och med dina ord i tanken är det precis vad jag tänker fortsätta göra.

Tack för allt älskade morfar, på återseende.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback