Under veckan som gått har jag utforskat staden så gott jag kunnat. Åkte en förmiddag till ett ställe som heter Xintandi. När du kommer upp från tunnelbanan ser du en massa skyskrapor, höghus och fancy dyra restauranger. 

Fint kvarter!

Men går du över gatan och in genom en av de där rostiga grindarna som hänger på sniskan hamnar du i en laburint av lägenheter med mindre standare. Det var ett fint sätt att säga det. Skulle vi ha något sådan i sverige skulle jag kallar det slumområde. En sådan konstrast till alla annat jag sett, och ska jag vara ärlig är det det värsta jag sett. 

Flera av områdena som jag gick igenom fick mig att stanna till och bara titta. Det känndes tungt att se folk bo på detta viset, men antagligen för att jag är van vid så mycket bättre och det fick mig lite att inse att vi är allt för bekväma i det vi har.

Och även om vi har så mycket mer än dessa människorna som bor i sånna här områden, klagar vi på exakt allt medans dessa människor är nöjda om de har rinnande vatten eller ens tak över huvudet. 

Känner mig väldigt skyldig när jag tänker efter vad jag daligen klagar på. Att det är för varmt/kallt vatten i duschen, att materialet på påslakanet inte är tillräckligt mjukt eller att bananerna jag köpte råkade vara lite bruna. 

Alla männoiskor bordefå se detta med egna ögon för att, om man inte redan är medveten om det, inse att vi är aldeles för bortskämda med det vi har och ändå har vi mage att klaga. Fy på oss.