Ibland när jag tittar mig omkring ser jag folk som aldrig verkar tänka. Eller deras tankar går i alla fall inte så långt. De kan gå runt och tänka på saker som egentligen inte betyder nått, som vad som ska äta för lunch, vem det sista smset kom ifrån. Tankar som aldrig når universum, som inte sträcker sig ut från dom själva. Tankar som varken handlar om liv eller död. Tankar som inte äter upp en och tuggar sönder en. Tankar som inte får en att sluta andas och blöda från vartenda litet sår. Jag beundrar dom människorna. Dom som lyckas hålla monstren utanför. För mig är det dom starka och i jämförelse med dom är jag inget. Bara tankar. Tankar som alltid är för stora.

Jag har alltid vetat att det är något fel på mig, att jag inte är som alla andra. Mina föräldrar och psykologen jag går hos säger att jag är annorlunda. Att jag har lite svårt att koncentrera mig och att jag låter mina tankar ta över och skrämma mig. Jag vet vad som är felet. Jag är för svag.
Dom andra är stenar och jag är bara en fjäder. En endaste liten vindpust och tankarna kan få mig vart som helst. Tankarna skrämmer mig och tvingar mig att titta. Dom hoppar på mig när jag inte är bered och får mig att skrika. Jag kan inte fly från dom eftersom dom är jag. Jag hatar mig själv. Jag har aldrig haft så många vänner. Alla är rädda för mig. Dom kanske kan känna av tankarna. Kanske kan dom känna skräcken och lidandet som alltid finns omkring mig. Eller så gillar dom bara inte folk som är annorlunda.

Men jag har lyckas få en vän. Eller han har lyckas få mig. Han kallar mig för sin flickvän eller sin tjej. Jag vet inte vad jag ska kalla honom. För mig är han så mycket mer. Han är allt för mig. Han är mer än min kille, han är mitt allt. Han är den pojken som hittade fjädern och tog upp den. Han som inte brydde sig om vilka sjukdomar som kunde finnas på den utan bara kramade om den. Han har alltid med sig den och tar hand om den. Han älskar den och fjädern älskar honom mer än han skulle kunna föreställa sig. Men vinden försöker alltid ta fjädern ifrån pojken. Jag har aldrig sagt det till honom men jag vet att en dag kommer vinden få tag om mig igen. Slita mig ifrån hans hand. Sen kommer jag försvinna och han kommer aldrig hitta mig igen.

När jag är rädd så kramar han om mig. Trycker mig intill honom och viskar att han är där. Att han inte kommer lämna mig. Ibland tror jag honom. Ibland vet jag att han ljuger. Idag vet jag att det är den sista. Jag kan känna att vinden är på väg. Att den tar tag i mig och försöker slita mig ur hans grepp.

Jag springer och mina fötter dundrar mot trottoaren. Jag måste hinna säga hejdå. Jag måste hinna säga att jag älskar honom och att han kommer hitta någon ny. Att tankarna kommer ta mig och jag måste hinna kyssa honom en sista gång. Jag måste få höra hans hjärta slå och hans röst lugna ner mig. Jag måste få se hans mörkbruna ögon titta in i mina och jag måste få höra att han älskar mig och att jag är allt för honom. Att jag inte kommer att drunkna i ett hav av skräckslagna tankar. Jag vill hinna tro på det och jag vill hinna drunkna i hans famn. Jag vill att han smeker mitt hår när jag dör. Att han håller om mig och får mig att känna mig trygg. Så jag springer, för allt jag är värd. För allt han är värd. Mina fötter springer in i lägenhetshuset och jag börjar springa upp för trapporna. Jag känner vinddraget bakom mig och vet att jag inte kommer hinna. Att jag kommer försvinna innan jag hunnit fram.

Jag kastar mig upp för dom sista trappstegen och fram mot den dörr som tillhör honom. Jag kan känna skräcken från alla håll nu. Den omringar mig och rädslan kryper in under huden. Sticker mig i hjärtat och äter upp mig. Tankarna tar sig in i min hjärna och får mig att sluta andas. Jag ringer på dörrklockan och hinner höra steg inifrån lägenheten. Allt är så tyst då man är i tankarnas värld. Jag faller innan han hinner öppna dörren. Jag faller och tankarna tar tag i mig och för mig till döden. Jag hoppas att han förstod hur mycket han betydde för mig och jag hoppas att han inte gråter för mycket. Jag kunde känna hur hans tårar träffade mina kinder och hans läppar mot mina. Jag kunde höra hur han skrek och förbannade sig själv. Hur han tog upp mig och höll mig så nära att jag kunde höra hans hjärtslag. Han smekte mitt hår och sa att han älskade mig. Jag hoppas han kommer över mig och hittar någon bättre. Någon som är stark. Jag hoppas att han inte letar efter fjädern som flög iväg.
Jag skyller inte på vinden jag skyller på mig själv, jag var för svag.