Jag hade redan innan allt detta hände planerat vad jag skulle säga till alla andra runt om mig. Då jag redan innan redan visste vad jag skulle göra om det visade sig att jag var gravid var det inte direkt så att jag ville skrika ut det till alla. Och jag kom fram till att ingen skulle få veta. Ingen som inte hade med det att göra skulle få veta. Det har funkat. Till stor del. Tills allt bara runnit över den där kanten jag lovade mig själv att jag skulle hålla min under. Jag erkänner. Jag kan inte hålla det "hemligt" längre. Jag är gravid och jag kan inte behålla barnet. Jag vill berätta för jag vill att folk ska förstå varför jag mår dåligt. Att folk ska förstå att det inte är att "bara komma över det" som vissa säger. För mig är det ett liv. Det är ett barn och det är mitt barn.
Det enda jag vill genom att berätta detta är att folk och de som kallar sig mina vänner ska stötta mig i mitt val. Inte döma.

Imorgon är första ultraljudet i Helsingborg. Känslomässigt instabil känner jag..